Kategori: Hållbart ledarskap

Visst finns det ett före- och ett efter-. Det är mycket på arbetsmarknaden som har förändrats under pandemin.

Visst höll vi mycket flytande när samhället stod still. Alla, även de mest konservativa och mest otippade, blev sjukt digitala. Folk som tidigare knappt hittat sina mejl i utkast-korgen blev nu rutinerade mästare på digitala möten och skärmdelning.

Att jobba hemifrån blev en vana som initierade digitala kafferaster och lunchpromenader. Vi tyckte att vi fick det att funka, vi gillade att tempot slog av, och många vill inte tillbaka till hur det var innan.

Men det finns nu åtminstone två utmaningar.

1) Att jobba hemifrån idag är inte samma sak som att jobba hemifrån under pandemin. När karusellen åter snurrar så ska marktjänsten också göra det.

Undersökningar har redan visat att kvinnors jämställdhet tar kliv tillbaka när kvinnor förväntas fixa hämtning, lämning, hushållssysslor, öppna för hantverkare etc etc från sitt hemmakontor.

2) den digitala skjutsen vi fick ”på köpet” innebär att många ägnar mer tid åt att jobba digitalt. Jag hör ofta att man kan jobba varsomhelst -gärna hemma, att arbetstiden är diffus och flyter ihop med fritiden.

”Det blir kanske en del privat på arbetstid, och sen en del arbete på fritiden…” Sen en del som är otydligt om det är jobb eller privat varumärkesbyggnad…

Jag ser ofta arbetsgivare och ”dumma chefer” bli uthängda på LinkedIn just i sina försök att styra upp arbetsförhållandena efter pandemin, med risk för att få sitt varumärke som arbetsgivare riktigt solkigt.

Jag minns tiden innan pandemin, som arbetsgivare, då jag ibland behövde medarbetare som kunde ställa upp utanför kontorstid. Det kunde vara en mässa, en tjänsteresa, eller en personalfest. Jag minns också hur många gånger jag blev upplyst om reglerna för arbetstid, löneersättning och kollektivavtal. Man var väl insatt.

Detta är kunskap som verkar ha ramlat fallit av helt när mysbyxorna kom på, och därför undrar jag: -vad det är som gör oss laglösa nu?

Så till alla er som känner att det är lite otydligt just nu och att balansen i livet liksom flyter ihop, vill jag välvilligt och vänligt påminna om Arbetstidslagen (1982:673).

Några pin-pointers:

5§ Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40h i veckan

11§ Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid, övertid och mertid. Arbetstagare och facklig organisation har rätt att ta del av anteckningarna. (närhelst man önskar)

12§ Arbetsgivare skall lämna arbetstagare besked om arbetstidens förläggning och ev. ändringar av förlaggd arbetstid.

13§ Alla arbetstagare skall ha minst elva timmars sammanhängande ledighet under varje period om tjugofyra timmar.

14§ Arbetstagaren skall ha minst trettiosex timmars sammanhängande ledighet under varje period om sju dagar (veckovila). Tid då du inte jobbar, men står till förfogande, är inte veckovila.

15§ Arbetsgivaren skall på förhand ange rasternas längd och förläggning. Rasterna skall förläggas så. att arbetstagarna inte utför arbete mer än 5h i följd.

Vissa kollektivavtal som slutits får göra undantag från lagen. Men om lagen, eller kollektivavtalets undantag inte följs riskerar arbetsgivaren sanktioner och upp till 1års fängelse. Lagen övervakas av Arbetsmiljöverket.

Jag är övertygad om att alla arbetsgivare vill ha engagerade och motiverade medarbetare med balans i livet. Men så länge lagarna står fast, så är det arbetsgivarens skyldighet att se till att lagarna följs.

Och det, mina vänner, blev en utmaning när mysbyxorna åkte på.